Musköbasen är skärgårdens största arbetsplats.

Från sjösidan syns den bara som en liten mörk tunnelöppning. Men nere i den underjordiska Musköbasen finns ett helt samhälle, stort som gamla stan, med skeppsverkstäder, kontor, sjukhus, matsalar och några av försvarets hemligaste anläggningar. Med ett totalt antal anställda på över 1000 personer, är Musköanläggningen skärgårdens största arbetsplats. Och när chefen för ostkustens marinkommando, kommendören av första graden Ulf Edman berättar om basen använder han ordet flera gånger: Bergsäkert.

Tankarna på anläggningen uppstod för drygt 50 år sedan. Andra världskriget hade precis slutat och ett nytt just börjat – kapprustningen under kalla kriget. Läget i omvärlden var då helt annorlunda jämfört med i dag. Då kalkylerades det på fullt allvar med risken för att atombomber skulle kunna användas. Förödelsen i Hiroshima och Nagasaki i färskt minne.

1948 tillsattes den så kallade örlogsbasutredningen. Örlogsvarvet, då beläget på Skeppsholmen i centrala Stockholm, var då ett tänkbart kärnvapenmål. Utredningen kom fram till att det målet måste flyttas för att man skulle kunna skydda staden och dess invånare. Det bestämdes att man måste hitta ett säkrare ställe. Någonstans nere i ett berg. Hela skärgården genomsöktes och man hittade bara en enda plats som var lämplig – Djupskåraberget på Muskö, ett massivt berg som säkert skulle få Skanskas tunnelborrare att fälla en tår av glädje.

– Garanterat den bästa graniten i hela världen, Sveriges största kassaskåp – och bergsäkert säger Ulf Edman igen.

Förutom att ön är ett begrepp i svensk sjöfartshistoria kom marinen genom flytten betydligt närmare de områden som skulle övervakas och försvaras – hela kusten i mellersta Sverige, Stockholm med kung och regering.

1,5 miljoner kubikmeter berg sprängdes ut. Där nere byggdes torrdockor med så högt i tak att Katarinahissen med lätthet skulle kunna ställas upp. Där byggdes också kontorskomplex, trevåningshus och sjukhus med ett 100-tal vårdplatser, opeationssalar, matsalar och kök med kapacitet för 2000 portioner åt gången. Där byggdes ett varv, vapenverkstäder, ett gigantiskt förråd med 200 000 olika artiklar för att kunna reparera varje tänkbar skada på de olika modellerna av fartyg som fanns.

– Tanken var bland annat att man skulle kunna ta emot ett skadat fartyg med skadad besättning, säger informationschef Rolf Ohlsson.

Huset nere i berget byggdes på så kallade chockelement. Även om urberget skulle röra på sig efter exempelvis en atombombsdetonation, står byggnaderna stilla och oskadda. Från planeringen till invigningen 1969 har omvärlden dock förändrats avsevärt och marinens fartyg bantats ned i storlek och antal.

– Anläggningen är byggd för tre gånger så många fartyg som vi har idag, vissa sex gånger så stora. Idag skulle hela svenska flottan kunna rymmas här inne, säger Ulf Edman. Just nu finns inget direkt hot mot Sverige. Man vet aldrig vad som kan hända med “vår vän på andra sidan”, som Ulf Edman uttrycker det. Osäkerheten är stor.

Längst nere i berget finns också “hjärnan”, marinkommandots ledningscentral, som övervakar hela mellersta Östersjön och Finska viken. Dit skickas radarsignaler och annan information som rapporteras in från spaning med flyg och fartyg. Dygnet runt året runt finns personal som på sina datorskärmar har kontroll på varje fartygsrörelse. Båtarna syns som lysande små prickar.

– Hittar vi någonting som vi inte kan identifiera skickas spaningsflyg ut som rapporterar tillbaka direkt, berättar Ulf Edman.

Centralen står också i ständig förbindelse med topphemliga FRA, försvarets radioanstalt. I fredstid deltar ostkustens marinkommande, Sveriges största militära förband, på en rad civila områden. Exempelvis i sjöräddning eller bekämpning av större bränder.

På basen finns kortfattat taktisk ledning, underhåll och förråd som sköts av två huvudorganisationer, marinkommandot och örlogsvarvet.

– Mellan marinen och oss råder i dag ett strikt kund. Leverantörsförhållande med fasta priser. Men i kris eller krig blir vi underställda marinkommandot, säger Ebbe Andersson, chef för örlogsvarvet. När Metro är på besök ligger åtskilliga fartyg inne för underhåll. Bland annat signalspaningsfartyget Orion. Kustkorvetten Kalmar ligger inne på “tusenmilaservice”, vilket för en båt bland annat betyder sandblästring och bottenmålning.

– Hon bara måste vara klar i nästa vecka. Annars blir utbildningen av värnpliktiga försenad och vi riskerar att få betala vite.

Den här tiden på året är det överbeläggning på varvet, vilket kan resultera i för lite arbete framåt hösten åt de 320 civila varvsarbetarna. För 15 år sedan fanns det omkring 500.

– Men det finns inget som hindrar att vi ger stöd till det civila samhället och tar in civila båtar. Det har vi gjort tidigare med bland annat Vägverkets färjor, säger Ebbe Andersson.

I en tid där all offentlig verksamhet ifågasätts kommer inte heller marinen, som till 50-60 procent utgörs av ostkustens marinkommando, undan. Ulf Edman berättar om nyckeltal, konkurrenskraft och kostnadseffektivitet nästan som en industriledare.

– Vår främsta uppgift är att presetera verkan i målet, det vill säga skjuta fienden i sank. Men helst vill vi undvika att det går så långt. Vi vill avskräcka istället.

– För det måste vi vara trovärdiga och det har vi också lyckats med, säger han.

Ur tidningen Metro 17 dec 1997, text av Anders Johansson.